I dagens moderna samhälle förväntas vi lämna våra barn på dagis (eller förskola som det nu ska kallas, vilket jag tycker känns fel, då det blir att man sätter ett barn på 1 år och några månader i "skola", daghem låter mjukare, sen får förskollärare kallas det om de vill, eller varför inte pedagoger med tanke på vilken bred utbildning de har idag) när föräldradagarna är slut, vilket förväntas vara när barnet är cirka 14 månader, eller där runt omkring. Det är inte förväntat att man fördelar ut föräldradagarna, så att man kan vara hemma längre med sitt barn, varken på arbetsplatser eller i hemmens ekonomi.
Jag tycker det är sorgligt.
Vi människor har nämligen byggt upp ett sådant samhälle alldeles på egen hand, där vi "måste" ha en viss standard i hemmen, vi "måste" ha en viss sorts kläder, en fin bil, stor TV, 2 utlandsresor om året, ett stort, roligt socialt umgänge, senaste mobilen, surfplattan, pedikyr, manikyr, frisörbesök, gymträning, kulturellt utbyte och vi "måste" skola in barnen på förskola när de är 14 månader, 3 dagar och 2 min m.m. m.m. och vi bara accepterar det. Som en stor, oformlig massa flyter vi med och försvarar detta samhället, som får oss att arbeta mer och umgås och ta hand om våra barn mindre och mindre. Det överlåter vi på andra, för vi har ingen tid och ork över när de nödvändiga pengarna är tjänade, statusprylarna är köpta och vi har gjort alla "nödvändiga" sociala aktiviteter för att passa in i mallen. Det viktigaste vi har, vår framtid, våra barn, hamnar i skymundan och om någon, Gud förbjude opponerar sig mot detta, då är man konstig, känslig och en massa andra saker, som inte passar in i den stöpta formen.
Jag tänker inte låta mig programmeras.
Jag tycker det är fel.
Folkets mantra ekar mot mig som en stormvind när jag protesterar och jag står inte stadigt i blåsväder. Jag vacklar, faller omkull och kryper undan (jag är ju trots allt en känslig, hormonfylld kvinna), men jag kommer tillbaka och vägrar hålla tyst.
De positiva orden om förskolan haglar. Redan när man precis har blivit gravid - Det är bra för barnen, för deras utveckling och hälsa och för deras sociala utveckling.
Ett barn som är lite över 1 år ska lära sig "social utveckling".
Jag får absolut inte visa känslor och gråta inför mitt barn när jag tvingas lämna henne ifrån mig heller, NEJ, jag ska bara vända och gå när hon förtvivlat ropar "mamma". Fy fan! Redan innan barnen är 2 år lär vi dom att inte visa känslor. Jag förstår att det i de flesta fallen givetvis är bra om barnen inte ser att mamma eller pappa gråter, ifall de egentligen inte tycker att det är så hemskt 1 minut senare, men vi måste få lov att visa känslor NÅGON GÅNG och låta inskolning ta sin tid. Jag tänker inte bara vända mig om och gå om mitt barn gallskriker efter mig, det gör jag bara inte.
Sedan får man höra att det är "bra" för barnen att vara sjuka varannan vecka, som de nästan blir på förskolan, för det stärker deras immunförsvar. Det tycker jag är förfärligt. Att små barn ska behöva vara sjuka så ofta i flera år för att få ett eventuellt starkare immunförsvar, i alla fall mot just de sjukdomar som de får, skulle det vara en anledning till att man måste tycka att det är ok att utsätta dem för det? Barn som är hemma mer, är mindre sjuka och det är dels för att det är omöjligt att hålla en god hygien på 15 barn samtidigt, med 2-3 förskollärare och när det alltid är några barn som är krassliga.
Vill vi ha ett sådant här samhälle? Vill vi inte vara mer med våra barn? Varför reagerar så få på upplägget? Varför engagerar sig inte mödrar och fäder politiskt för att få en förändring?
För det är politikerna som bestämmer det mesta och eftersom vi inte orkar, eller har lust, eller tid att engagera oss (titta in i vilken styrelse som helst, var som helst, det är alltid samma människor som sitter där för resten "orkar inte"), så kommer det förbli så och jag behöver väl inte nämna att de som bestämmer är mestadels män och vilka är det som tar hand om vår barn på förskolorna? Är det männen som bestämmer, som byter blöja på ditt barn? Är det männen som bär barnet i sin mage i 9 månader, ammar det i 1 år och tar största delen av föräldraledigheten och barnomsorgen? Är det rimligt att de som vårdar och tar hand om våra barn minst, ska bestämma att samhället idag nästintill kräver att vi sätter in våra barn på förskola så långa dagar i så många år?
För det är så FORTFARANDE idag, att kvinnor och mammor hamnar i konstant underläge, främst p.g.a. våra låga löner som inte har utvecklats som männens, just för att vi har varit hemma mycket mer med våra barn och om vi prioriterar att vara hemma så hamnar vi i ett sådant ekonomiskt underläge att vi inte ens kan separera, för vi har inte råd. Ensamstående mammor får jobba ihjäl sig för att ha en dräglig vardag pengamässigt och de hinner absolut inte träffa sina barn särskilt mycket p.g.a. det. Tror ni att det finns mödrar där ute som stannar i dåliga relationer för barnens skull, för att de ska ha det bättre ekonomiskt och få vara med barnen mer, eller lever ni i förnekelse?
Ryck upp er! Acceptera inte bara att det är på ett visst sätt just nu, arbeta för en förbättring, för allt kan ständigt förbättras och just nu tycker jag faktiskt att vi alla går mot en försämring.
Jag har inget emot förskolan. Jag är så glad att den finns och att det finns så många omvårdande och empatiska kvinnor (för det är mest kvinnor och det ligger i vår natur, att vårda på ett moderligt sätt) som väljer att bli förskollärare och som tar hand om våra barn när vi måste arbeta, men jag önskar att jag inte behövde lämna henne så långa dagar, 9 timmar om dagen, 45 timmar i veckan. Det fungerar inte för mig, jag mår inte bra av det och jag tror inte att det är bra för min 2-åring heller. Sedan kan det såklart vara bra för andra barn och deras föräldrar, men inte för mig och det vill jag att "samhället" och du, alla ska acceptera.
Utdrag härifrån.
Målet är i grunden enkelt, anser han. Varje barn ska ha en kontinuerlig och god relation till en varm, empatisk vuxen. Och vägen dit går via en barngrupp som inte är alltför stor, en personaltäthet som är tillräckligt hög, en så låg personalomsättning som möjligt och en dag på förskolan som inte är längre än vad barnet klarar av. Men att svara på frågan hur lång vistelsetid som är lämplig för en ett- eller tvååring låter sig inte göras, menar han.
– Det är så många faktorer som spelar in. Hur har barnet det i förskolan? Ju bättre det har det, desto längre vistelsetid tål det förstås. Och vad är bra för mamma och pappa? Det som är bra för dem är även bra för barnet.
– En stressad förälder som inte hinner avsluta på jobbet, utan bara skyndar iväg för att hämta i tid, är inte heller bra.
Förskolans kvalitet är redan god på många håll. Men kanske inte alltid tillräckligt god, menar Magnus Kihlbom, i alla fall inte överallt.
Ansvaret är naturligtvis politikernas, poängterar han, men lägger också över en del av det på föräldrarna:
– Jag tycker att föräldrar tar för lite ansvar. Alla är så tacksamma, alla tycker att allt är så bra. Men ni föräldrar har en väldigt stor politisk tyngd. Ni skulle pressa på mycket mer mot politikerna. Ni borde säga ifrån mer. Ni borde bilda föräldragrupper, föräldraföreningar, trycka på för att få en tillräckligt bra kvalitet.
