Jag måste bara...

publicerat i Det finaste;
Jag måste bara skriva om barnen på förskolan också, som jag även redan tycker så mycket om.
Jag hade inte räknat med det. Jag har varit så fokuserad på Jasmine. Jag tänkte inte på alla de andra barnen, som Jasmine kommer att träffa varje dag. leka med och kanske, förhoppningsvis bli vän med någon eller några för livet.
Den äldsta pojken som är trespråkig, som alltid kommer fram och vill ta på min väska och prata lite, den yngsta flickna som jag tröstat ett par gånger när jag varit närmast, pojken som tappade hängslebyxorna och som blev glad igen när jag hjälpte honom på med dem och alla fina barn som vinkar oss hej då, när vi ska hem.
Alla barnen är så speciella och fantastiska och alldeles beroende av oss vuxna. De är vårat ansvar och barnen är vår framtid. Det låter klyschigt, men det är ju så det är. På det sättet som vi behandlar, bemöter och uppfostrar dem, bär de med sig hela livet och påverkas och formas av. Vår framtid, våra barn, är vårat absolut största ansvar.

En hyllning till förskollärarna!

publicerat i Det finaste;
Jag läste igenom mitt förra inlägg och jag inser att jag framstår som en aning aggressiv. Jag måste ha varit upprörd när jag skrev det. Jag gjorde inte förskolan rättvisa.

Efter att ha inskolat Jasmine i 1,5 v (p.g.a. några dagars feber i början), så är jag otroligt glad, nöjd och imponerad av våra förskollärare, eller Jasmines förskollärare är det ju, men det känns som om de är mina också. De har varit alldeles fantastiska och förstående och vi har inte kunnat få det bättre än vad vi har det just nu. Sådana empatiska människor och med sådan medkänsla.
Jasmine stortrivs och i slutet av förra veckan fick jag endast lämna henne i två dagar utan att stanna kvar och då blev JAG lite besviken, för jag ville också vara kvar.
I fredags när jag skulle hämta Jasmine så satt hon i en lärares knä och läste saga med en annan flicka bredvid och det var så fint att se, likadant när jag ser henne komma gåendes hand i hand med en lärare, eller när hon gungar tillsammans med ett annat barn. Jag fick till och med kramar av förskollärarna när jag hade med mig fikabröd och jag är så tacksam över att allt har gått så bra.

Att det finns sådana härliga människor och att jag dessutom vet två till fina personer, som pluggar och som ska plugga till förskollärare, ger mig hopp om mänskligheten.
 
Det jag ogillar är att jag behöver lämna bort henne så många timmar om dagen, 9 h om dagen, 5 dagar i veckan tycker jag är för mycket, men frågan är hur man löser det på ett annat sätt i dagens samhälle med mina förutsättningar.
Och min kritik mot sjukdomarna handlar mest om att jag blir ledsen på de som inte respekterar friskhetstiden innan man lämnar sian barn på dagis igen efter sjukdom. Hade den respekterats, så att inte barnen behövts smittas så ofta hela tiden.

Inatt vaknade dock Jasmine med feber, hosta och snuvig näsa, så vi blir hemma ett par dagar här, men jag vet att hon längtar till dagis och jag ser också fram emot att åka dit!

 

Befinner jag mig i ett blåsväder nu igen?..

publicerat i

I dagens moderna samhälle förväntas vi lämna våra barn på dagis (eller förskola som det nu ska kallas, vilket jag tycker känns fel, då det blir att man sätter ett barn på 1 år och några månader i "skola", daghem låter mjukare, sen får förskollärare kallas det om de vill, eller varför inte pedagoger med tanke på vilken bred utbildning de har idag) när föräldradagarna är slut, vilket förväntas vara när barnet är cirka 14 månader, eller där runt omkring. Det är inte förväntat att man fördelar ut föräldradagarna, så att man kan vara hemma längre med sitt barn, varken på arbetsplatser eller i hemmens ekonomi.

Jag tycker det är sorgligt.

Vi människor har nämligen byggt upp ett sådant samhälle alldeles på egen hand, där vi "måste" ha en viss standard i hemmen, vi "måste" ha en viss sorts kläder, en fin bil, stor TV, 2 utlandsresor om året, ett stort, roligt socialt umgänge, senaste mobilen, surfplattan, pedikyr, manikyr, frisörbesök, gymträning, kulturellt utbyte och vi "måste" skola in barnen på förskola när de är 14 månader, 3 dagar och 2 min m.m. m.m. och vi bara accepterar det. Som en stor, oformlig massa flyter vi med och försvarar detta samhället, som får oss att arbeta mer och umgås och ta hand om våra barn mindre och mindre. Det överlåter vi på andra, för vi har ingen tid och ork över när de nödvändiga pengarna är tjänade, statusprylarna är köpta och vi har gjort alla "nödvändiga" sociala aktiviteter för att passa in i mallen. Det viktigaste vi har, vår framtid, våra barn, hamnar i skymundan och om någon, Gud förbjude opponerar sig mot detta, då är man konstig, känslig och en massa andra saker, som inte passar in i den stöpta formen.

Jag tänker inte låta mig programmeras.

Jag tycker det är fel.

Folkets mantra ekar mot mig som en stormvind när jag protesterar och jag står inte stadigt i blåsväder. Jag vacklar, faller omkull och kryper undan (jag är ju trots allt en känslig, hormonfylld kvinna), men jag kommer tillbaka och vägrar hålla tyst.

De positiva orden om förskolan haglar. Redan när man precis har blivit gravid - Det är bra för barnen, för deras utveckling och hälsa och för deras sociala utveckling.

Ett barn som är lite över 1 år ska lära sig "social utveckling".

Jag får absolut inte visa känslor och gråta inför mitt barn när jag tvingas lämna henne ifrån mig heller, NEJ, jag ska bara vända och gå när hon förtvivlat ropar "mamma". Fy fan! Redan innan barnen är 2 år lär vi dom att inte visa känslor. Jag förstår att det i de flesta fallen givetvis är bra om barnen inte ser att mamma eller pappa gråter, ifall de egentligen inte tycker att det är så hemskt 1 minut senare, men vi måste få lov att visa känslor NÅGON GÅNG och låta inskolning ta sin tid. Jag tänker inte bara vända mig om och gå om mitt barn gallskriker efter mig, det gör jag bara inte.

Sedan får man höra att det är "bra" för barnen att vara sjuka varannan vecka, som de nästan blir på förskolan, för det stärker deras immunförsvar. Det tycker jag är förfärligt. Att små barn ska behöva vara sjuka så ofta i flera år för att få ett eventuellt starkare immunförsvar, i alla fall mot just de sjukdomar som de får, skulle det vara en anledning till att man måste tycka att det är ok att utsätta dem för det?  Barn som är hemma mer, är mindre sjuka och det är dels för att det är omöjligt att hålla en god hygien på 15 barn samtidigt, med 2-3 förskollärare och när det alltid är några barn som är krassliga.

Vill vi ha ett sådant här samhälle? Vill vi inte vara mer med våra barn? Varför reagerar så få på upplägget? Varför engagerar sig inte mödrar och fäder politiskt för att få en förändring?

För det är politikerna som bestämmer det mesta och eftersom vi inte orkar, eller har lust, eller tid att engagera oss (titta in i vilken styrelse som helst, var som helst, det är alltid samma människor som sitter där för resten "orkar inte"), så kommer det förbli så och jag behöver väl inte nämna att de som bestämmer är mestadels män och vilka är det som tar hand om vår barn på förskolorna? Är det männen som bestämmer, som byter blöja på ditt barn? Är det männen som bär barnet i sin mage i 9 månader, ammar det i 1 år och tar största delen av föräldraledigheten och barnomsorgen? Är det rimligt att de som vårdar och tar hand om våra barn minst, ska bestämma att samhället idag nästintill kräver att vi sätter in våra barn på förskola så långa dagar i så många år?

För det är så FORTFARANDE idag, att kvinnor och mammor hamnar i konstant underläge, främst p.g.a. våra låga löner som inte har utvecklats som männens, just för att vi har varit hemma mycket mer med våra barn och om vi prioriterar att vara hemma så hamnar vi i ett sådant ekonomiskt underläge att vi inte ens kan separera, för vi har inte råd. Ensamstående mammor får jobba ihjäl sig för att ha en dräglig vardag pengamässigt och de hinner absolut inte träffa sina barn särskilt mycket p.g.a. det. Tror ni att det finns mödrar där ute som stannar i dåliga relationer för barnens skull, för att de ska ha det bättre ekonomiskt och få vara med barnen mer, eller lever ni i förnekelse?

Ryck upp er! Acceptera inte bara att det är på ett visst sätt just nu, arbeta för en förbättring, för allt kan ständigt förbättras och just nu tycker jag faktiskt att vi alla går mot en försämring.

Jag har inget emot förskolan. Jag är så glad att den finns och att det finns så många omvårdande och empatiska kvinnor (för det är mest kvinnor och det ligger i vår natur, att vårda på ett moderligt sätt) som väljer att bli förskollärare och som tar hand om våra barn när vi måste arbeta, men jag önskar att jag inte behövde lämna henne så långa dagar, 9 timmar om dagen, 45 timmar i veckan. Det fungerar inte för mig, jag mår inte bra av det och jag  tror inte att det är bra för min 2-åring heller. Sedan kan det såklart vara bra för andra barn och deras föräldrar, men inte för mig och det vill jag att "samhället" och du, alla ska acceptera.

Utdrag härifrån.

 

Målet är i grunden enkelt, anser han. Varje barn ska ha en kontinuerlig och god relation till en varm, empatisk vuxen. Och vägen dit går via en barngrupp som inte är alltför stor, en personaltäthet som är tillräckligt hög, en så låg personalomsättning som möjligt och en dag på förskolan som inte är längre än vad barnet klarar av. Men att svara på frågan hur lång vistelsetid som är lämplig för en ett- eller tvååring låter sig inte göras, menar han.
– Det är så många faktorer som spelar in. Hur har barnet det i förskolan? Ju bättre det har det, desto längre vistelsetid tål det förstås. Och vad är bra för mamma och pappa? Det som är bra för dem är även bra för barnet.
– En stressad förälder som inte hinner avsluta på jobbet, utan bara skyndar iväg för att hämta i tid, är inte heller bra.

Förskolans kvalitet är redan god på många håll. Men kanske inte alltid tillräckligt god, menar Magnus Kihlbom, i alla fall inte överallt.
Ansvaret är naturligtvis politikernas, poängterar han, men lägger också över en del av det på föräldrarna:
– Jag tycker att föräldrar tar för lite ansvar. Alla är så tacksamma, alla tycker att allt är så bra. Men ni föräldrar har en väldigt stor politisk tyngd. Ni skulle pressa på mycket mer mot politikerna. Ni borde säga ifrån mer. Ni borde bilda föräldragrupper, föräldraföreningar, trycka på för att få en tillräckligt bra kvalitet.

 

Modersinstinkter

publicerat i Barnaliv;
Ända sedan min dotter föddes, när hon och jag kämpade i flera timmar och jag krystade ut henne och hon lades till mitt bröst, så har jag kännt en sådan otroligt stark urinstinkt att jag måste och behöver ta hand om henne vad som än händer, hela tiden. Jag har och tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att vara ifrån henne och lämna bort henne, därför har jag undvikit det i möjligaste mån. Detta beror säkert på flera faktorer, men den absolut starkaste är mina modersinstinkter. Jag har även märkt att dessa ter sig väldigt olika hos olika människor och jag har även förstått att jag är extrem i mitt beteende och med mina känslor kring detta. Men jag kan inte låta bli att känna och tycka att det är rätt att känna så (och givetvis inte fel för andra att känna annorlunda i viss mån). Det är mitt barn och henne vill jag ta hand om och skydda tills hon kan klara sig själv. Det är naturligt. Något som jag inte tycker känns särskilt naturligt alls, det är att jag ska behöva lämna bort henne till främmande människor (jag vet att förskolans pedagoger är de bäst anpassade till jobbet) väldigt många timmar om dagen. Varför har vi byggt upp ett sådant samhälle? Är det menat att vi som människor ska leva på det här sättet, så mycket tid ifrån våra barn? Så mycket av våra barns uppfostran och liv som läggs i andra människors händer. Människor som vi inte ens känner.
Alla säger till mig att det komnmer att bli så bra när Jasmine börjar på förskolan och att det bara känns jobbigt i början, men jag tycker inte om upplägget. Tvånget att det måste bli så. Jag vill hitta en väg där jag, mitt barns mor, själv tar hand om henne mest.

Underbara sommardag!

publicerat i Det finaste;
Vi har fått gjort så oerhört mycket idag OCH hunnit njuta av denna fantastiska sommarkväll en stund med nära och kära.
Jasmine har lekt med både grannflickorna och sina kusiner, Sebbe har arbetat på huset och gjort ärenden och jag har grejat i trädgården, promenerat och lyssnat på podcasts.
Tänk om det kan bli ett par sådana här härliga dagar till, innan hösten tar över!
Sebbe har byggt denna altanen de senaste veckorna och bytt fasaden.
 
Jasmine var över hos sina kusiner och busade och brorsan och jag fixade i våra trädgårdar.
Sedan kom våra föräldrar förbi i solnedgången.
Idyll!

Träffsäkert!

publicerat i
Jag läser just nu Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna och hon är en sådan där feminist, som så många kvinnor och män älskar att hata, en sådan som jag. Fast vi är inte extremfeminister, mer alldeles lagom enligt mig och jag har givetvis rätt.
Nåväl, jag vet att ni är många som inte håller med mig och det är ok, vi måste respektera varandra ändå för våra olika åsikter.
Här kommer dock ett utdrag från boken, som jag bara kände att jag måste dela med mig av.
Det handlar om hur kvinnor från tidig ålder tvingas till rakning överallt.
 
"Men hår under armarna då?" säger folk, som regel män över fyrtio som ser nervösa ut när man svänger sig med fraser som "härligt lurvig kussimurra" och sen blir ohöljt förfärade när man pratar om porr i samma andetag.
"Om du dissar brasilianare, rakar du inte armhålorna heller i så fall? Eller benen? Och ögonbrynen - nog tycker jag att dina ser plockade ut. Och hur gör du med tjejmustaschen?"
Sen lutar de sig tillbaka och känner sig lite nöjda med sig själva, som om de precis har kastat en korvmacka i en fångstgrop och är övertygade om att man ska hoppa ner efter den och bli fast i gropen.
Men skrevet, överläppen och armhålan befinner sig på skilda planeter (eller i alla fall ungefär 43 centimeter ifrån varann). Man gör helt olika saker med dem och av helt olika skäl, främst för att armhålorna inte är intimt förknippade med könsmognad, nej faktiskt inte förknippade med sexualitet över huvudtaget såvida man inte har en väldigt udda böjelse.

Sommar & HSP

publicerat i Allmänt;
Denna sommaren har jag hittills haft semester, varit med mitt hjärta Jasmine, grejat i trädgården, planerat husrenovering, jobbat, läst böcker och tidningar, lyssnat på musik och podcasts, umgåtts med familj, släkt och vänner och promenerat mycket med Elvis när dottern sover middag i vagnen. Jag har således låtit bloggen få vila och så kan det bli framöver också. Man vet aldrig med mig. Jag är oberäknelig i vissa sammanhang, dock ytterst få.
 
Jag har även, dels tack vare den senaste flugan "podcasts" (Alex & Sigges och Amanda & Hannas) kommit fram till att jag är en HSP,alltså en Highly Sensitive Person, även kallat "känslomänniska". Det mesta stämmer in på mig och det känns väldigt skönt att veta att jag inte är ensam. Det är lustigt hur människan fungerar, hur hon oftast tror att det är något fel på henne, om hon inte är som "alla" andra och det mest lustiga är att de flesta människor någon gång, eller relativt ofta känner så.
Det som man bland annat kan läsa om HSP på Wikipedia är detta:
 
  • är kapabel att genomföra djup bearbeting av information.
  • plockar upp diskreta saker när de lär sig saker.
  • kan inte lära sig saker väl när den är överupphetsad.
  • är lojal, känslosam och omtänksam.
  • är bra på att göra uppgifter som kräver djup koncentration och fokus.
  • kan prestera uppgifter med precision, detalj och snabbhet.
  • är väldigt noggrann.
  • är bra på finmotoriska rörelser.
  • påverkas mer av koffein än vanliga människor.
  • kan hålla sig stilla längre än vanliga människor.
  • har en aktivare högerhjärnhalva.
  • är naturligt kreativ.
  • är fantasifull.
  • påverkas mer av intryck än vanliga människor.
  • kan förstå människokänslor djupare än vanliga människor.
  • är bättre på att hitta fel.
  • är bra på att undvika fel och misstag också.
  • presterar inte sitt bästa när den blir iakttagen.
  • arbetar bäst när situationen är lugn, tyst och avslappnad.
  • föredrar att känna och uppleva saker tyst för sig själv.
  • är en jättebra organisatör.
  • är en hårt arbetande perfektionist.
  • är omsorgsfull och barmhärtig.
  • är begåvad i andlighet.
  • är utrustad med ett otroligt konstnärligt sinne.
  • bryr sig om miljön.
  • har ett sinne för uppskattning av natur, konst och musik.
  • märker diskreta förändringar i en persons utseende, förändring av ett föremåls placering m.m.
  • ställer djupa och tankeväckande frågor.
  • stör sig lätt på ljud.
  • läser andras sinnen och humör.
 
 
denna sidan står det en massa information också och här kan ni läsa ett utdrag, som jag väl känner igen mig i.
 
Det börjar tidigt, redan som barn var du säkert mycket medveten om din omgivnings signaler. Kanske hade du ett stort behov av att vistas ute i naturen och var extra känslig för starkt ljus och ljud. Det kan hända att omgivningen såg dig som blyg, väldigt rädd eller ”hyperkänslig”, men om de bara kunnat se in i ditt inre hade de sett något helt annat, nämligen ett barn med kreativitet, intuition och stor empatisk förmåga.

Det skulle inte förvåna mig om du redan i tidig ålder började maskera dessa förmågor, maskera för att dölja eftersom du inte förstod vad det var. Rädd att bli uppfattad som ett ”freak” gömde du undan din känslighet och begåvning så att andra inte skulle kunna förlöjliga eller göra narr av dig.

I hela ditt liv har du sedan försökt att anpassa dig till de gällande reglerna. Du har kämpat med att vara stark, alert och att alltid försöka vara ute och igång utan att få det att fungera på det sätt andra får det att fungera, oftast med en känsla av att det varit något fel på dig. Men inget är fel, du är endast en av de personer som fötts med en känslig personlighet, en person med stort behov av egen tid och som vet saker utan att de berättats för dig.

För att lättare förstå följer här tre karaktäristiska egenskaper som kännetecknar en känslig personlighet:

  • Känslomässigt, känsliga personligheter uppfattas ofta som tillbakadragna, blyga eller introverta men kan lika gärna vara mycket extrovert. Många kända skådespelare går ofta under benämningen HSP, de har lätt för att leva sig in i olika känslor och applicera dem i rolltolkningar
  • Fysiskt, HSP´s kan ha låg tolerans för starka dofter, starkt ljus eller ljud. De tenderar att ha stor kroppsmedvetenhet och vet instinktivt när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem
  • Socialt, introverta HSP känner sig ofta missanpassade. De njuter av sitt eget sällskap och är bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt.

TIPS!

Vila, att sova åtta timmar är viktigt eftersom kroppen annars kan bli överväldigad av intryck. Ägna gärna ett par timmar varje dag till dagdrömmeri eller någon form av meditation.

Eftersom du är en person som är högt medveten om vad som pågår omkring dig – mer än den genomsnittlige – är det bra att veta att du behöver tid att rensa och sortera information du samlar på dig.

Tänk också på att skydda din karaktär, som känslig har du ett stort och generöst hjärta som lätt kan utnyttjas och manipuleras om du inte lär dig att sätta ordentliga fysiska gränser.

 
 

Utveckling!

publicerat i Det finaste;
Jasmine lär sig nya ord hela tiden nu. Denna veckan har hon lärt sig "elefant", "band" (hårband) och "den där" och det sista säger hon när hon vill att jag ska ge henne något, vilket såklart händer ganska ofta.
Jag skriver hennes namn varje dag också, så att hon får öva på det.
Nej då, jag skojar bara!
Eller gör jag det?! :o
Sågar och karvar ut bokstäver, så hon kan lägga sitt namn..
Jag blev onekligen inspirerad, att börja med lite mer pedagogiska lekar, av det här igår i alla fall.
Jag har även kommit till insikt att just det här inte gillas av alla och provocerar en del, men det är ju mitt signum, att vara en s.k. provokatör. Sedan har jag, precis som alla andra, rätten att bilda mig en egen uppfattning om vad jag tycker om saker och ting.
Väl mött! :)
 

Maria Montessori

publicerat i
Min mor tipsade mig om att det gick en serie idag på SVT om Maria Montessori och tack och lov för det, annars hade jag missat den. Det var den första delen av två och jag var helt tagen hela avsnittet igenom (förutom när Jasmine pockade på min uppmärksamhet då, hon undrade även varför mamma var så rörd och grät hela tiden :).
Vilken fantastisk kvinna Maria Montessori var och vilken förebild!
Så otroligt stark och klok!
I en tid då kvinnor endast skulle gifta sig, stå tysta vid sin mans sida och föda hans barn, kämpade hon för kvinnors rättigheter, utbildade sig till läkare och utvecklade montessoripedagogiken.
I serien blir hon dessutom gravid med en man som vill hålla det hemligt p.g.a. sin karriär och detta sker när hon arbetar med sin första barngrupp, som hon måste hjälpa och lyckas med, för att barnen ska få någon framtid.  Hon kämpar med barnen, samtidigt som hon försöker dölja sin växande mage och sitt illamående och till slut flyr hon hemorten, för att föda barnet ensam i hemlighet. Då får "pappan" kalla fötter och drar sig ur. Ensam får hon ta hand om sin son, som hon får lämna bort en tid (vilken vansinnig uppoffring för en kvinna att behöva göra med sitt nyfödda barn, för att få sitt hårda arbete med barnen godkänt. Dagens avsnitt slutade med att fadern till barnet skulle gifta sig med en annan kvinna och de hade precis hämtat Marias son utan hennes vetskap.
 
Bild och text från Wikipedia.
 

Maria Montessori, född 31 augusti 1870 i Chiaravalle, Marche, död 6 maj 1952 i Noordwijk, Zuid-Holland, var en italiensk pedagog, forskare, läkare, feminist, filosof och filantrop.

Maria Montessori föddes i den italienska staden Chiaravalle, och hon kom att bli en av de första kvinnorna i modern tid att erhålla en examen i medicin i Italien. Detta efter att hon av misstag antogs som student, eftersom intagningsnämnden vid Roms Universitet tolkade hennes namn som Mario. Kvinnor var inte tillåtna där vid denna tid.

1899, efter att hon just tagit sin examen, reste hon runt hela Italien och föreläste om "Den nya kvinnan". Hon berättade om sin egen strävan som lett fram till hennes examen, och beskrev den nya tidens kvinna som en framförallt vetenskapligt tänkande person. Under hela sin karriär tog hon sig ofta tid att ta ledigt från sitt arbete för att ge sig ut och föreläsa om kvinnors situation.

6 januari 1907 öppnade hon i Rom en skola för de så kallade "obildbara". Genom omfattande fältstudier och praktik utvecklade hon den så kallade "montessoripedagogiken". Hon hade stor framgång i att lära barn, som tidigare fått tillbringa sina liv på mentalsjukhus och andra institutioner, att läsa och skriva.

Under andra världskriget skickades hon i exil till Indien av Mussolini, eftersom hon vägrade att hjälpa till med att utbilda barn till att bli soldater. Hon flyttade sedan till Nederländerna, där hon levde tills hon 1952 dog i staden Noordwijk aan Zee. Där har än idag Association Montessori Internationale (AMI) sitt högkvarter. Hennes son, Mario Montessori ledde AMI fram till sin död 1982.

 

 

 
 
 
 

Min fina sommarflicka!

publicerat i Det finaste;
Jag försöker mysa och njuta så mycket som möjligt med min lilla flicka, nu när vi är lediga den sista tiden tillsammans innan inskolning och arbete drar igång igen.
Jag vill aldrig att våra dagar tillsammans ska ta slut. Jag vill vara hemma med henne för alltid. Så känns det. Jag vill inte alls lämna bort henne på förskola och åka därifrån utan henne. Jag vill inte. Och mestadels så tror jag inte att hon kommer vilja det heller, fastän jag är övertygad om att hon kommer tycka om det. Eller, kommer hon inte det? Jag var aldrig särskilt förtjust i dagis. Jag ville hellre vara hemma, som nu. Jag är så rädd att hon ska vantrivas och att det kommer vara jobbigt att lämna henne där varje dag. Hur ska vi klara det? Hur ska jag klara det?
Min lilla gumma! <3
Mamma ska göra vad hon kan, för att du inte ska behöva vara där jättelånga dagar hela veckorna.

Jag vill prata med dig Gudrun!

publicerat i Genus;
Har jag nämnt hur mycket jag tycker om Gudrun Schyman?!
Jag önskar jag kunde få samtala med denna makalöst, fantastiska, kloka kvinnan en gång i veckan, i månaden, om året, någon endaste gång.
Tänk vilken befrielse det skulle ha varit!

I FI:s senaste nyhetsbrev som ni kan läsa här, tipsar hon om böckerna ”Det enda könet” av Katrine Kielos och ”Att göra kärlek” av Mats Söderlund som jag såklart vill införskaffa och läsa snarast.
Jag blir så lättad när jag läser om andra som kämpat och kämpar för kvinnors rättigheter och som inte bara finner sig och accepterar och attackerar oss som vill få en förändring till det bättre. För ibland, eller faktiskt ganska ofta, så känner man sig väldigt ensam i kampen.

Utdrag:

Katrine Kielos, ”Det enda könet”, (Albert Bonniers förlag) med underrubriken ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin”. Boken gör uppfriskande upp med myten om den ekonomiske mannen. Med genusglasögonen på näsan demaskerar Kielos den ekonomiska vetenskapen och härleder den ur den patriarkala världsordning som gynnar män.
 
 
Bild från Adlibris.

Ojämställdheten,

publicerat i
Medelinkomsten för kvinnor i Kungsbacka är 242 983 kr/år och medelinkomsten för män är 369 236 kr/år.
Vad beror det på, tror ni?
Är det för att kvinnorna arbetar mindre, är hemma mer med barnen, arbetar sämre, eller varför tjänar vi så lite jämfört med männen?
Om det beror på att vi tar hand om barnen och hemmet mer, vilket mödrar har gjort sedan urminnes tider och det kanske är därför deras löner inte har utvecklats lika mycket, borde inte det vara värt mer? Uppfostran och omhändertagande av våra barn, vår framtid, är inte det värt något?
Jag förstår bara inte hur det kan vara så här i hela landet, idag 2012 och jag förstår inte hur det är tänkt att ensamstående mödrar ska klara sig på så mycket mindre pengar och med underhållsbidraget från Försäkringskassan, som knappt höjts någonting på flera decennier.
Jag förstår det inte.
Så länge som kvinnor är tvungna att klara sig på så mycket mindre pengar än männen, så kommer vi alltid att vara underlägsna och vi kommer aldrig ha samma möjligheter att känna ekonomisk trygghet, köpa bostad m.m.
Bild från GT Söndag.
Är det rättvist?
 
 
 

Twitter

publicerat i Allmänt;
Följ mig på Twitter!
Om ni vill!
Här tvingas ingen.

Helgen som försvann.

publicerat i
Livet går så fort. Vissa tidpunkter så känns det inte alls så, men det gör det. Jag tänker ofta på att jag måste stanna upp, skala bort alla "måsten" som jag stressar med inom - och utombords varje dag och istället ta till vara mer på min tid med min fina dotter. Hon kommer aldrig vara så här liten mer och det som händer nu kommer aldrig tillbaka. Betyder det något att jag tänker så? Är jag mer förståndig när jag gör det, eller gör det mig bara mer korkad?
En svag tröst är att jag gör mycket för vår skull, för att hon ska ha det bra också och det hjälper ibland när jag känner att jag försummar henne för annat. Detta ständiga dåliga samvete för allt förtär, men eftersom jag är en sådan, som tror att de flesta av människans egenskaper finns av en anledning, så finns det säkert ett syfte med det också.
I helgen har jag i alla fall fått klippt gräset, trimmat ett par buskar och samlat ihop allt ris, som jag rensat framför huset, där jag hoppas att ett altandäck kommer uppstå innan sommaren är slut.
Min snälla far hämtade en binge igår och nu har jag samlat ihop resten, så nu är det bara att hämta mer! :)